Peter Curman





Contact
 
Pages in Swedish:
Bibliotekskampen
Bokrea
     

Författarna dör men dikterna lever!

- om Erik Axel Karlfeldt på födelsedagen


Erik Axel Karlfeldt, död för 81 år sedan kl 00.58, föddes här i huset intill. Det är ovanligt att vi på på sekunden känner till dödsögonblicket men det gör vi när det gäller just Erik Axel Karlfeldt, svenska akademiens ständige sekreterare 1913 -1931. Akademien beslutade vid dödsbudet att tilldela honom det nobelpris som han tidigare tackat nej till pga sin ställning som sekreterare i akademien, i våra dagar ett ovanligt men kanske efterföljansvärt beslut Priset uppgick då till 173.206 kronor. En svindlande summa i den tidens penningvärde. Säkert skulle han gärna ha delat med sig av det till sin far, lantbrukaren Erik Eriksson, som dessvärre blev åtalad och dömd för förskingring till två års straffarbete. 1860-talet var nämligen hårda tider för småfolket på landsbygden. Det var givetvis en skam för familjen men sporrade också sonen Erik Axel att ge igen. Vilket han med gjorde med besked! Till att börja med genom att skaffa sig ett nytt efternamn - Karlfeldt!

Född och uppvuxen här i Karlbo skrev han sin första diktsamling "Vildmarks- och kärleksvisor" som publicerades 1895. Trots goda recensioner av bl.a. Snoilsky blev det ingen försäljningsframgång. Men vilka debutdiktsamlingar blir egentligen det? På Wikipedia karakteriseras debutdiktsamlingen som ett "fiasko", med endast 200 exemplar sålda. Samma omdöme skulle väl kunna fällas över åtskilliga debutdiktsamlingar i det statliga litteraturstödets Sverige!

Men den unge dalaskalden lät sig inte förskräckas av den kommersiella motgången. Istället imponerade han omgivningen med sin begåvning och avancerade både litterärt och socialt. Han gjorde sig till vän med tidens litterära storheter och blev - strategiskt eller skickligt uträknat - vald till Svenska Akademiens ständige sekreterare efter Carl David av Wirsén, den gamla tidens mäktigaste grindvakt. Kunde en lantbrukarson från Dalarna nå högre?

Men Erik Axel Karlfeldt var inte bara en prisad poet. Han var också en kvinnokarl som satte många hjärtan i brand. Det vore mig främmande att återge alla de rykten och historier som florerar om hans intresse för alla de damer som korsade hans väg utan det får räcka med att framhålla vikten av hans med tiden lagvigda hustru Gerda Holmberg, som emellertid först gjorde tjänst hos honom som hushållerska.

Gerda var uppenbarligen en mycket kraftfull kvinna, som födde honom två barn och levde ända tills 1981. Ändå ville inte Erik Axel till en början inte visa upp henne för omvärlden. Hon var ju hans hushållerska! Dock en hushållerska som också kunde hålla ordning på sin man. I just det avseendet påminner han om Goethes vän Schiller vars hustru heller inte befanns fin nog att visa upp i dåtidens litterära sällskap.

Litterärt lossnade det på allvar för Karlfeldt när han 1898 gav ut Fridolins visor. De blev om något det svenska folkets visor vilket ledde till att det klirrade rent och klart i förlaget Wahlström & Widstrands kassakista när man en dag köpte loss förlagsrätten till allt Karlfeldt skrivit i sitt liv för 75.000 kronor. Inte ett dåligt klipp för den tidens förläggare! Fröding lyckades däremot klämma ut 150.000 för sina efterlämnade upphovsrätter. Men Strindberg - faktiskt en samtida till Karlfeldt - hade mod att sätta emot och kräva det dubbla, 300.000. Men Strindberg var ju ensamvargen i sin tids litterära offentlighet. Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om att Strindberg var ett av namnen som Carl David av Wirsén, den tidens viktigaste grindvakt, värjde sig mot när diskussionen om förnyelsen av svenska akademien pågick. Då passade Karlfeldt med sin sociala blygsamhet och litterära anpasslighet bättre till tidens normer. Men det hedrar honom att han tackade nej till nobelpriset när det erbjöds honom mitt i akademijobbet. Det tilldelades honom som bekant först i samband med hans bortgång 1931. Därmed säkrades också hans efterlevande familj. Gerda levde som bekant ytterligare 50 år efter hans död!

Karl-Ivar Hildeman har i sin bok Sub Luna och andra Karlfeldtsessäer talat om de tre linjerna i Karlfeldts diktning: den röda, som står för kärleken, den svarta som står för skam, skuld och förgängelse och den blå som står för Dalälvens blå vatten som flyter som en pulsåder genom nästan allt Karlfeldt skrev. Liksom Bellman skapade han med Fridolingestalten en egen diktad värld, delvis ett självporträtt men också ett sätt att raljera med sig själv och andra. Men det som skapar en sådan närvaro i hans diktning är rytmen och hantverksskickligheten. Det är dessa kvaliteter som fortfarande gör hans dikter levande, nästan som levande väsen fastän de bär fram en värld som knappast inte längre finns. Olof Lagercrantz säger i en essä att Karfeldt inte bara skrev om naturen utan själv var naturen. Han hade en förmåga att förena sig med växter och blomster. Också när han skriver om alla vackra dalkullor får han dem att likna blomster. Fast någon gång kan han byta fot och stil totalt, som i Svarta Petter som han också tillägnade vännen Albert Engström, som ingalunda såg på kvinnor som översinnliga väsen. Tvärtom handlar det som vi alla vet om handfast erotik som inte ens gör avkall på lustan inför en mörkhyad trettonårig prinsessa! Tala om opassande pedofili! Men glöm inte att det faktiskt var Karlfeldt och inte Albert Engström som skrev dikten!

Ändå är det märkligt hur noga Karlfeldt skilde på liv och dikt. Dikten var hans officiella jag medan han på olika sätt försökte dölja sitt privata jag, bl.a. genom att adoptera bort sina egna barn. Gerda var ju länge officiellt hans hushållerska och det var först sedan hon i praktiken räddat livet på honom i samband med en allvarlig sjukdom som han sent omsider bestämde sig för att gifta sig med henne. Man kan undra över denna dubbelhet. Men just för att dikten var så viktig för Karlfeldt , bl.a. som ett sätt att kompensera sitt sociala ursprung, var han särskilt noga med det poetiska hantverket. Inget slarv med vare sig rim eller rytm. Det finns också en musikalitet i hans språk som gjort att många av hans dikter framförts just som visor. Det senaste exemplet är "I Fridolins spår" av trubaduren Lars Anders Johansson.

Karlfeldt har med rätta, Dan Andersson får ursäkta, fått ord om sig att vara Dalarnas främste poet. Han är också ett exempel på hur viktig landsbygden är i vår poetiska tradition. Också Stagnelius och Geijer tillhörde i många avseenden landsbygdspoeterna. När jag i min egenskap som ordförande för Sveriges författarförbund brukade ta med gästande författare från andra länder hit till Karlbo brukade jag framhålla just landsbygdens betydelse för den svenska poesin. För många var det en överraskande synpunkt, kanske för att naturen i deras egna länder, t.ex. i Pakistan, representerar något vilt och farligt medan den svenska naturen öppnar sin famn mjukt och sinnligt för dess besökare. I de vackraste dikterna av Karlfeldt förenas landsbygden med hans längtan och upplevelser och laddar de unga flickorna med en oemotståndlig skönhet. Vem har inte för sig själv gång efter gång trevat efter den dikt som börjar:

"Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby
Hon är en liten kulla med mandelblommans hy"


Det är dikten "Jungfru Maria" i samlingen "Fridolins lustgård" som börjar så euforiskt att den stannar kvar som ett högst personligt minne hos läsaren. "Fridolins lustgård" hade som undertitel "Dalmålningar på rim" och det är verkligen en kvalificerad konsumentupplysning för det finns väl inget svenskt landskap som kan tävla med Dalarna som litterär vallfartsort, möjligen i så fall Värmland! Låt vara att Karlfeldt hade god hjälp av Anders Zorn när det gällde att fästa uppmärksamheten på dalkullornas attraktivitet!

Att läsa Karlfeldt är på många sätt att försättas tillbaka till det svenska lantbrukslivets tid. På så sätt speglar hans poesi en tid som var, en tid när människorna levde nära marken och alla dess grödor. Men även om hans dikter föddes i denna tid och tog sin smak av den, lever de fortfarande i kraft av sin spänst, sin längtan och sin intensitet i vårt eget nu. Den goda dikten delar inte sina upphovsmäns eller upphovskvinnors öde att en dag dö. De har alla fötts av levande människors lust och längtan och fortsätter att leva så länge det finns människor som läser dem. Denna sanning gäller såväl romarrikets Catullus som Dalarnas Karlfeldt.

Jag föreslår därför att vi tillsammans utbringar ett fyrfaldigt hurra idag på Erik Axel Karlfeldts 148:e födelsedag!

Peter Curman

   
 
 Peter Curman, Fatburstrappan 18, 118 26 Stockholm, Sweden
 
  © Peter Curman 2012