Peter Curman log





 
Pages in Swedish:
Bibliotekskampen
Bokrea
     

Peter Curmans poesi


Nya dikter 2014

Facebokdikt

Denna dikt
är inte skriven rakt ut i det blå.
Den är skriven
mitt i facebokskogen
där många surfar omkring utan att veta varför.
Plötsligt ramlar en dikt ner
från ett av skogens träd.
Vad göra med den?
Skit i den och surfa vidare!
Skogen är full
av nerblåsta dikter som ligger och skräpar.
Låt dem ligga!
Kanske någon av dem
vägrar att självdö
utan reser sig upp och kräver
att få leva ett eget liv.
Den får kräva vad den vill.
Det angår inte oss.
Själva fortsätter vi att surfa
så länge vi har lust.


Svensk flockjournalistik

Den svenska flockjournalistiken är sig lik:
Endast en enda åsikt i taget.
Och alla rusar som en man till den rätta åsiktens åskådarläktare!
Först var det seriemördaren Thomas Qvick.
Alla förfasade sig med rätta. Hur kunde han?
Men sen steg en oskyldigt manipulerad människa fram: Sture Bergvall.
Och hela presseliten flydde som skrämda råttor från sina platser.
Nu var plötsligt hela rättssystemet i rullning.
Ve den f.d. justitiekansler som opponerade sig!
Men alla de nio mordoffren? Vart tog de vägen?
Inte ett ord därom i den rättrådiga pressen.
Sen blev det Ukraina:
Återigen samling i det rättfärdiga hörnet. Carl Bildt applåderades.
Den som motsatte sig den högfärdige tuppens historiebeskrivning
sades genast vara Putinanhängare.
Alla de majoriteter i olika delar av det splittrade Ukraina
benämndes i det svenska debatten helt kort: separatister!
Men vart tog debatten
den som skulle skilja Sverige från resten av världen vägen?
Den svenska offentliga enigheten sluter sig åter samman
Måsarna utanför mitt fönster
som sätter sig ner än här än där
lever ett långt friare liv än de svenska journalisterna!


Sömnens glömska

Att lägga sig på rygg i sängen
och bara slappna av en stund på dagen
är väl för de flesta en behaglig tanke.
Under min ungdoms reseledartid på Rhodos
sov jag regelbundet siesta med fönsterluckorna på glänt
mellan kl.15-17.
Men det var då det.
Idag är varje försök att slumra till
lika krävande som en bergsbestigning.
Vakenheten är utrustad med stränga vakter
som ser till att sömnen håller sig på avstånd.
Inte ens när natten kommer
och allt är bäddat och klart för en drömrik sömn
får den plötsligt som ett flygplan landningsförbud:
Varv efter varv kretsar sömnen över mig
men vakterna ser till att det inte kan landa
Och skulle ändå en drömvirvel ta mig
och jag förstår att jag plötsligt sover
simmar jag genast upp mot vakenhetens yta.
Att väcka mig själv ur sömnens glömska
blir då ett livsavgörande beslut.


Solig dag

Solen brakar in
genom de öppna franska fönstren
och målar upp breda vita avenyer på parkettgolvet
På taket mittemot
vrider Söderhallarnas väldiga klocka sig sakta runt
som var varuhuset fyllt av tid
Skriken från måsar, gälla barnröster
och rasslande pappersmuggar
från de kringliggande gatorna
stiger upp
och på Medborgarplatsen trängs uteserveringarna
i den plötsligt påkomna sommarhettan
som befann vi oss mitt i Rom!
Men så kan också Stockholm vara:
en blandning mellan här och där.
Och på andra sidan torget
söker den stumma minareten ögonkontakt med Allah
som dock tycks ha fastnat i migrationsverkets korridorer
medan Gud själv trivs bäst i den katolska domen
på andra sidan det nyinvigda Tomas Tranströmer-biblioteket!
Ändå har vi som bor här det ganska bra
när det gäller att välja bland diverse timligheter
mellan romer, Gud och Rom.


Nice

"Promenad des Anglais"
är en lång tankepaus
kantad av hotell och palmer
som med sina borstar
skurar himlen ren
över det grön- och blåskimrande havet.

På trappen utanför hotell Negresco
- denna stora vita gräddtårta -
sitter Matisse och Chagall och ser ut på havet.
Alla minns vi 60-talets Göran Palm:
"Havet. Jaha
Det är som på Louvren.


Jagets bur

Utvilad och pigg
hoppar jag i byxorna
Kränger snabbt på ett par strumpor
och knyter skosnörena
glatt visslande
beredd på en ny dags äventyr!

Nej det är inte jag
utan med värkande ben
sitter jag på sängkanten
och försöker måtta rätt fot
i rätt ben
Och sen strumpornas elände
som alltid är för trånga och gör ont
Avslutningsvis de stela skornas våldtäkter
Såg förresten en annons om fotkirurgi
Kanske någonting för mig?

Men detta är min vardag
var dag
Detta elände är också min plikt
att återge i min envisa dikt
Snopet, eller hur?
Att alltid sitta inklämd i jagets trånga bur!


Oförutsägbart

Bilen och datorn
är mina bästa vänner.
De har alltid tid för mig och gör som regel vad jag vill.
Någon gång har det hänt
att bilbatteriet sagt från.
Men då ringer jag försäkringsbolaget
efter hjälp.
Samma sak någon enstaka gång
med datorn
men får bara en ung datanörd trycka på knappar
och mumla och humla på sitt särskilda sätt
går också datorn igång.
Den ende som har problem
med både inre och yttre funktioner
är jag själv.
Den husdoktor finns inte
som kan laga mig och jaga iväg
den osynliga örn som borrat sina klor i min axel.
Tänk om vi lade ner samma omsorg på oss själva
som på bilen när den genomgår sin årliga besiktning!
Tänk om vi kunde styra våra liv
lika logiskt och effektivt som datorn
och kunna deleta våra misstag och tillkortakommanden.
Men icke!
Vi är alltings motsats, alltid oförutsägbara.
Så länge livets låga flämtar i oss!


Färdskrivare

Dikten är livets färdskrivare
Den registrerar allt du gör eller inte gör
Den vet när du ljuger eller talar sant.
Den vet om du lever ditt liv på låtsas eller på allvar
Dikten kan kanske lura dig
men du kan aldrig lura dikten.
På så sätt är vi alltid övervakade
av sanningen
vare sig vi vill det eller inte.
Du kan aldrig ljuga dig fri!


CJL Almqvists grav

Vår störste författare
CJL Almquist (1793-1866)
har den minsta gravstenen
på Solna kyrkogård.
En diskret häll med namnet inristat
som höjer sig upp alldeles intill
kyrkans ingång.

August Strindberg (1849-1912)
också efter sin död
vår mest stridbare författare
har på norra kyrkogården
ett sotsvart stort kors med inskriptionen
"O Crux, Spes unika mea"
O kors, du mitt enda hopp
Ja, varför inte ta chansen?

De andra stora gravstenarna
som hukar under himlen på Solna kyrkogård
är resta till minnen av företagare
som inte kunde ta med sig
sina konton till dödsriket.
Men de magnifika stenarna
vill ändå påminna oss
om deras jordiska framgångar.
Författarna klippte kanske inte
lika många kuponger i sina liv.
Men deras böcker står inte på någon dödslista.
De lever och berör oss nu och alltid
vilken generation vi än tillhör.
Almquists grav på Solna kyrkogård
må vara den minsta
men samtidigt störst


Borttappat

Ingenting är så lätt att glömma
som var man lagt sina glasögon.
Jag kan ta gift på att jag lade dem här på bordet.
Men här är de inte.
Inte heller i bokhyllan
när jag letade efter nyutgivningen av Voltairs Candide.
På toaletten då?
Inte.
Ingenstans är dom.
Inte i sovrummet eller i mitt kök.
Dom har helt enkelt gått upp i rök!
Har jag glömt dem på Systemet?
Eller i Konsum?
Är du alldeles säker på
att du inte har dem på dig?


Jag - en ledstångsmänniska

Man måste skilja på
ledstångsmänniskor och fritt gående.
Själv tillhör jag ledstångsfolket.
Se på dem som ska gå in igen efter pausen på en teater!
Vilka står i den längsta kön?
Min största skräck: den oändliga trappan i Odessa!
Den är förvisso inte daglig
men finns alltid som ett minne i mig.
Vad kan jag göra?
Kramar om din arm och låter dig leda mig upp.
Om du är kvinna ser det naturligt ut.
Om du är man blir det lite besvärligare.
Men vänskap är alltid vänskap!
Stockholms tunnelbana bjuder ibland på hiss!
Det är en fröjd för oss ledstångsberoende.
I hissen ser vi ju ut som alla andra
liksom bakom ratten i bilen.
Bilen och datorn är mina bästa vänner.
Ingen av dem kräver att jag ska ränna
uppför eller nedför en trappa.
Vi är ju som vi är:
ledstångsmänniskor eller fritt gående.
Förhoppningsvis fritt tänkande.


Min hand

Tyst.
Ingenting att skriva om.
Fast nu ser jag den med full skärpa:
Min 73-åriga skälvande hand
med ådrorna krälande som maskar
under den tunna huden.
Snart har den gjort sitt.
Vad allt den hunnit med
sedan jag skrikande krängde mig ut ur min mor?
Hur många skuldror har den inte smekt?
Allt godis den snappat efter!
Så många tårar den försökt torka bort
när förtvivlan öppnat sina dammluckor inom oss.
Löpskt har den letat sig uppför kvinnors lår
och fått rapp av den evigt moraliske magistern.
Men aldrig har den sökt sig till sin kamrat
som lealöst hänger på min vänstra arm
för att tillsammans sluta ihop sig i en bön.
För en gång skrev jag
och läste högt i Visby domkyrka:
Knäpp aldrig dina händer!
Se vad som hände
den som så gjorde
och som nu hänger där hjälplös på sitt kors!
Tyst
som om ingenting hänt.


Meteorer och myror

Så långt till dikterna!

De drar förbi likt meteorer långt däruppe i stjärnklara natten.

Själv sitter jag här nere
där vattnet är fruset och stängt.
Inte ens en fisk
kan jag se genom den tjocka isen.

Vart tog livet vägen?
Nyss stod jag i vägkorset
och såg vägarna ila iväg till olika destinationer.
Men nu avundas jag myrorna
som i tusental utan karta och kompass
tar sig fram mot olika obegripliga mål.

Jag är en av dem.
Men vad vet en myra om meteorer?


OP och PC

O.P. Anderson och jag är kompisar.
O.P står för Olof Peter.
P.C står för Peter Curman,
Jag hör ihop med honom.
Vi sitter båda tysta.
Hans tålamod kan mätas i centiliter.
Min brist på tålamod också i centiliter!
O.P. ger.
P.C tar.
Varför är livet så orättvist?
Till slut hans tålamod är slut.
Vad kan vi göra?
Ännu en ny flaska köra?
Nej stopp! och håll ut!
Livet är inte slut!
Vad är det som alltid ger O.P ett övertag?
Därför att han ur mig botten drar!
Men utan botten är jag ingenting.
Botten är min sanna grund
där är jag stark ännu en stund!
Alltså nej tack till nästa sup:
Tack för allt. Klart och slut!


Övervakning

Vår högste övervakare är förstås
GUD!
Han ser och hör allt vi gör.
Men sen har vi också våra
säkerhetstjänster:
SÄPO, FRA, NSA
som håller koll på facebook och alla
våra mail.
Men ingen skriver om alla dessa
måsar
som sitter liksom gipsade på vakt på
taken.
Vem vet vad de ser och
kommunicerar med?
Kanske finns det nya kommunikativa
system
förbundna med de flaxande vingarna?
Och sen vi själva?
Är det bara tvättstugetider vi
memorerar?
Eller finns det andra iakttagelser vi
gör
och omedvetet förmedlar?
Vem rensar och detaljstuderar det
mänskliga skvallret?
Vad gör vi egentligen med våra liv?


Nya dikter 2015

Tunga

Tungan är en energisk, nyfiken och stingslig inspektör
som undersöker tänderna in i minsta detalj
Varhelst den finner en ojämnhet eller en oförutsedd kantighet
reagerar den kraftfullt och bestämt
och försöker av egen kraft mota bort eller släta över.
Ej heller låter den sig mutas utan återvänder gång efter gång
till platsen för missnöjet
Dess emellan kan den fås att ligga
som en uttröttad hund
på bädden mellan tandgårdarna, men alltid vaken
alltid beredd att störta upp och göra sin plikt.


Gud rår

Storm, snö, hagel varnar väderlekstjänsten.
Uppspruckna moln, blå himmel och sol över Medborgarplatsen
svarar vädret.
Människan spår men naturen rår!


Tatuerade skönheter

kommer dom en dag att blomstra för oss andra
på våra äldreboenden?
Kan en darrande hand
följa den tauerade pilens riktning?
Och vad med begravningarnas loja blomsterprakt
när man vet att kistan
innesluter ett växthus?


Havslösa måsar och människor

Trodde
att jag var en av måsarna
som varje dag
störtdyker ner mot Medborgarplatsens asfaltshav.
Men hav finns där inte.
Vinglös som jag är
slogs mitt ansikte blodigt i gatstenen.
Ligger först avdomnad men lyckas
kravla mig upp
med hjälp av en parkerad cykel.

Sen var det hennes intensivt granskande ögon
ovanför munskyddet när jag ligger i tandläkarstolen
på St Eriks akut.
Jag ser hennes hårstrån skimra i stålkastarens ljus.
- Var glad att det bara är tänderna.
Dom kan man alltid laga eller ersätta!

På morgon dagen efter
ser jag åter måsarna virvla över Medborgarplatsen.

Fortfarande är jag en av dem.


Carpe diem

Mina allra bästa vänner
finns inte mer.
Karl Vennberg, Axel Liffner, Olof Lagercrantz, Siv Arb
och många, många fler.
Ibland händer det
att jag ser dem på gatan eller krogen.
"Men är det inte han som sitter därborta?"
Men icke.
Medan andra läser Hänt i veckan eller Damernas Värld
(finns dom kvar?)
för att veta vad som hänt
läser jag dödsannonserna.
Varje dag dyker det upp ett nytt kärt namn
och ibland förvånas jag över
att inte jag själv finns med bland dem.
Men sådant är livet.
En filmremsa som fladdrar förbi några sekunder
medan du tror det handlar om år.
Alltså: Carpe diem!


Grekisk värdighet

Att stå och läsa dikter om Parthenon
i det nyuppförda Akropolismuséet
är en stark upplevelse för en svensk poet.
Mina ord omvandlades till grekisk poesi
av en skicklig och lyhörd tolk.
Att tolka all längtan och smärta
som de omgivande marmorskulpturerna alltjämt utsänder
efter Lord Elgins brutala kidnappning
möttes med applåder från den grekiska publiken.
Men min starkaste upplevelse var
de från gatan inströmmande barnen
som storögt såg sig omkring i muséet.
De bar inte på fattigdom
utan på sitt lands historia.
En känsla av värdighet lades nu till deras liv.
Det är den som alla greker värnar.
Den kan EU aldrig ta bort!


Här och nu

Vaknar och vet inte var jag är.
Är jag på Rhodos med Medelhavet dånande utanför?
Eller i Panormitisklostret med den stilla lagunen sovande?
Eller i Istanbul på gamla kära Londra Oteli uppe på Telebasi?
Eller i St Petersburg nära Nevskij Prospekt?
I vilket liv lever jag?
I mitt första äktenskap i gamla stan eller vid Norra bantorget?
Eller är det ute i Bandhagen?
Eller på Dalagatan innan vi flyttade till Ekensberg?
Eller är på Tjustgatan och Svartensgatan?
Står de sörjande björkarna kvar utanför köksfönstret i Horndal?
Jag vrider och vänder mig
i olika sängar och liv.
Fast just nu sitter jag i mitt torn på Medborgarplatsen.
Och mina forna liv svävar likt molnen
långt däruppe.
Själv är jag här och nu.



Sanningens färdskrivare

Med autopiloten påkopplad
låter du ditt liv levas
som var du någon annan.
Men sanningens svarta låda
kommer du inte ifrån.
Den registrerar och minns
allt du gör och inte gör.
Du kan kanske förställa dig
och få din omgivning
att tro på den du för tillfället säger dig vara.
Men dikten lurar du inte!
Vill du verkligen veta
vad som rör sig i de okända djupen
under det tillfälliga glittret på ytan
ska du lyssna på rösten innifrån.
Dikten är sanningens färdskrivare.


Håll ut!

Denna ständiga maktkamp
mellan kropp och själ!
Själen tror sig odödlig
men kroppen slår tillbaka och protesterar.
Den knackar otåligt på dödens dörr.
Men själen
är en tapper krigare som slåss för din heder.
Den vill att du återigen ska ta
befälet över ditt liv
och inte låta åren och värken segra.
Med orden ska du göra dig fri
från ålderns plågsamma skröplighet.
Återigen ska fantasin och lusten styra ditt liv.
Du både kan och vill.
En röst viskar i mig:
Håll ut!



Den farliga dikten

Dikter är farliga
Två dagar efter min dikt om den ständiga
maktkampen
mellan själen och kroppen
fördes jag i ilfart
till Sankt Görans sjukhus
där man konstaterade
att min högra hälsena var bruten.
Också Tomas Tranströmer
förutspådde sitt kommande livsöde
i en dikt om en promenad
i skogen på Runmarö.
Själv bodde jag då
på Krokholmen strax intill.
Nu ligger jag gipsad på sal 9
och hör hur plågoandarna lever
bland mina medpatienter.
Hos en av dem
är det en vulkan av smärta.
Men mest är det
suck och stön.
Håll ut!



Hönsgården

Iförd
ett smalt plastarmband
med mitt namn och födelsenummer utifall att
placeras jag på sal 9 på akuten
med mitt nygipsade ben.
De fyra sängarna
är omflutna av tunna gardiner
som både skär av blicken och skärper hörseln.
Mina medpatienter är damer omkring 90 år
Men det är ingen tyst lya jag hamnat i.
På dagarna
medan familjebesöken pågår är allt som förväntat.
-Så skönt att du äntligen får vila!
Men på nätterna börjar alla gny
ropa på mamma eller utgjuta förbannelser
Några håller långa monologer
Andra hotar de väna sköterskorna med doktorn
De som orkar låter sig rullas ut till TV:n
där Malou önskar att alla ska ha det bra i stolen
eller var det kanske solen?
Våren har ju kommit därute!
Men mest påminner nattljuden
om en sovande hönsgård
med pip och småkackel
. Någon suckar uppgivet:
Vad skulle jag hit att göra?



Sovsalsrösten

Varför pratar du med en annan röst
när du vill säga eller fråga mina medpatienter något?
Ett sådant tonfall har jag aldrig hört när du talat med mig!
Du låter som vissa vuxna när de pratar med barn eller hundar.
Är det sjuksköterskerösten?
Men jag vill också bli smekt och uppiggad av din röst!
Cecilia eller Emilia eller vad du nu heter
Lyssna på patienten Peter!
När vi hör dig trippa in i sovsalen
vänder vi oss alla om i våra sängar
och lyssnar svartsjukt på er högljudda konversation.
Varför just med henne och inte med mig?



Dagsritualen

Istället för en snaps
en liten vinglig plastmugg
med morgonmedicinen.
Sen flyger persiennerna upp med en smäll
och en blå himmel störtar in i rummet.
Ny dags kamp mot natt.
Förberedelser för dagens stora toalettexpedition.
Ståbordet som ska hissa upp mig
så att jag kan sätta mig på rullstolen.
Sen kommer själva kronan på verket.
Nedsänkningen på själva tronen i toalettrummet
Alla dessa självklarheter
har förvandlats till stora tidskrävande projekt.
Att glömma kissflaskan kvar
kan leda till en smärre katastrof
om inte larmklockan förmår väcka någon
i min omgivning.
Men viktigast av allt är Ronden
när Doktorn skrider fram i procession
omgiven av en flock sjuksystrar
beredda att följa minsta vink.
Själva går vi i tankarna igenom vår egen ärendelista
med samma ångest
som vi en gång hade i folkskolan för att glömma
den psalm vi fått i utantilläxa.



Friska och sjuka

Kan de friska någonsin förstå de sjuka?
Kan de sjuka förstå de friska?
Med förstå menar jag inte bara känna empati
utan också inse och acceptera de ogenomträngliga väggar
som skiljer oss åt.
Den friske tror sig suverän.
Han vet alltid hur en slipsten ska dras.
Men det är den sjuke som drabbas av hans välvilliga nit.
Den sjuke behöver ingen slipsten alls
utan bara en tyst och ordlös närvaro
med en levande medmänniska.
Att inte kunna ta sig ur sängen för att kunna gå på toa
är ett tortyrliknande straff.
Att behöva be om en kudde som ligger tre meter bort
Så här kan ingen frisk människa resonera.
Sant.
Därför kan inte friska och sjuka
förstå varann.



Skärp dig, sjukling!

Det gäller ju
att vara patientuppfostrad!
Annars kan det gå åt pipan.
Sjuksystrarna skall vara änglar som flockas kring din bädd
och lovar dig paradisiska fröjder
och maten direkt från Operakällaren.
Vem är jag att klaga som jag har det?
Tänk på romerna som ligger i kylan och smutsen därnere
- visserligen med hela hälsenor -
medan jag ligger här och ojar mig.
Skärp dig sjukling!
Skulle du vara glad
om du var en av de tusentals som trängs
vid våra gränser.
Eller om du var en av dom
som tvingades i havet utanför min hemö Rhodos?
Var glad att du finns!
En flik av Mälaren
duger väl gott
som vårt eget Medelhav!



Ingenting

Av ingenting
blåser jag nu
sakta och metodiskt
ord sammansatta
till skimrande dikter
som stiger som bubblor
mot himlen
tills de plötsligt brister
med sin last av hopp och förtvivlan
All denna tysta förtvivlan
All dessa rop på hjälp
upphör med ens
och lämnar efter sig
ingenting
i vinden som berör oss alla



Husdoktor

Husdoktorn -
är i mitt minne en engelsman
i golfbyxor som cyklar på engelska landsbygden.
Han tittar in hos sin patient
och frågar nyfiket:
Hur är det? Och hur är det med Elsas systers knä?

Min husdoktor
bryr sig inte om knän.
Hon sitter strikt och tyst bakom en datorskärm
i sitt mottagningsrum.
-Födelsenummer? frågar hon kort.
Behöver du remiss?

-Ja tack. Remittera mig gärna
till den engelska landsbygden
där även doktorns hjärta klappar!



Brolinstöveln

Sjukvården är full av nyuppfinningar.
En av dem är Brolin-stöveln
som skall ersätta den klassiska gipsningen.
Stöveln är en tung med remmar försedd fotboja.
Den har fullt med knappar och små pumpar
för att hålla trycket maximalt.
Poängen är naturligtvis
att patienten nu kan sköta sin behandling på egen hand.
Han kan ta av och på bojan med egen hand.
På med Brolin och problemet är löst!
Åtminstone för sjukvårdens del.
Men patienten får betala priset
eftersom det nu är han som får bära hela ansvaret
för sin behandling.
Den smutsiga och besvärliga hanteringen med gipset är borta
och gipsrummet kan förvandlas till ett trevligt kafferum.
Modernt hjälpmedel?
Djävla skitstövel!



Tidigare diktsamlingar:

OBS! Viktigt! poems 1965. På eget sätt, translation of John Lennon's "In his own write" (with Ingemar Lindahl)
Kretsloppa, poems 1966
Skolhat, anthology 1966
Genom nålsögat, poems 1967
13 interner: Vår fångvård, anthology 1968
Hemmaliv, dikter 1970
Fönstren, dikter 1972
Vänd dig om och ta emot mig, dikter 1977
Fåglarna, dikter 1977
Ännu spinner tiden, dikter 1979
Födelsemärken, dikter 1981
Barnens maskerad, dikter 1986 (in the anthology Fotspår, 1986)
Waves of the Baltic Sea, seapoem 1 (with Ewa A. Kumlien)
Waves of the Black Sea, seapoem 2 (with Ewa A. Kumlien)
Ställ aldrig om hjärtat, poems 1995
Till Rors 2012


   
 
 Peter Curman, Fatburstrappan 18, 118 26 Stockholm, Sweden
 
  © Peter Curman 2012